Fel fokus i debatten om Ibn Rushd

Av Annika Braun

Delar av debatten om Ibn Rushd utgår från huruvida Ibn Rushd är demokratisk. Beträffande demokratikriteriet, talar kritiker och försvarare delvis förbi varandra eftersom man inte definierar vad man avser med ”demokrati”.

Ibn Rushd och dess försvarare, däribland Folkbildningsrådets representanter, argumenterar felaktigt som om brister i det förstnämnda syftet i Folkbildningsrådets förordning, ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,” kan kompenseras av att Ibn Rushd når nya och resurssvaga grupper som, genom Ibn Rushds försorg, inbjuds att delta i och påverka samhället. Men det är en helt orimlig tolkning, en tolkning som är, eller borde vara helt omöjlig av logiska skäl.

Lagstiftaren skriver i Folkbildningsrådets förordning att verksamhet måste stärka och utveckla demokratin, för att kunna beviljas offentliga medel. Och det räcker inte med det. Dessutom ska verksamheten riktas till en ökad mångfald av människor som genom verksamheten ges möjlighet att påverka sin livssituation och delta i samhällsutvecklingen. Verksamheten ska höja bildnings- och utbildningsnivån, samt öka delaktigheten i kulturlivet.

En grundläggande förutsättning för att kunna leva upp till syfte som beskrivs i punkt 2, 3 och 4, är att verksamheten stärker och utvecklar demokratin. Här avser lagstiftaren givetvis att verksamheten ska bidra till att stärka och utveckla den liberala demokratin, som innefattar medborgarnas grundläggande rättigheter och deras likhet inför lagen oavsett bl a kön, etnicitet, religion och sexuell läggning.

Ibn Rushd har, i likhet med sin grundare, medlemsorganisation och nära samarbetspartner Islamiska förbundet i Sverige, varken demokrati eller medborgarnas likhet inför lagen som överordnade samhällsmål – enligt dem själva.

Istället har man helt andra visioner för samhället på sikt, nämligen sharialagstiftning. Det finns några variationer på sharia. Men i grunden har sharia alltid samma utgångspunkt och alltid samma överordnade mål; det världsomspännande kalifatet. Och kalifatet är teokratisk diktatur, och ingenting annat. Ibn Rushd kan maskera detta faktum lite hjälpligt – för ett otränat öga. Man kan dock lägga samman hur Ibn Rushd väljer, vrider och vinklar sin verksamhet. Och då går det inte att bortse från att Ibn Rushd i grunden har samma utgångspunkt och samma samhällsmål som sin grundare, medlemsorganisation och nära samarbetspartner Islamiska förbundet i Sverige, IFiS. Det är helt enkelt inte möjligt att bortse från detta, även med den bästa vilja i världen.

Islamiska förbundet i Sverige, IFiS, (Ibn Rushds grundare, medlemsorganisation och nära samarbetspartner) är förvånande öppenhjärtig med sin samhällsvision. Det är också förvånande att man, detta till trots, lyckats locka till sig så många som, med sin heder som insats, livligt försvarar bärare av detta tankegods.

För den oinsatte måste debatten te sig både märklig och förvirrande. Brist på kunskap är en förklaring, eller delförklaring, till att sharia förespråkare har så starkt stöd hos många som samtidigt kallar sig demokrater. De allra flesta av dem delar ju inte alls de värderingar och visioner för Sverige och dess invånare som Ibn Rushd och IFiS ger uttryck för. Det grundläggande problemet med debatten är just detta, att deras försvarare egentligen inte alls försvarar den ideologi som är dessa organisationers fundament och drivkraft. Men det är inte heller så att de döljer sin ideologi. Den finns tydligt uttryckt, bl a på IFiS:s hemsida.

Ibn Rushds och IFiS:s ideologi utgår från en teokratisk diktatur, som förutsätter att de 1 400 år gamla texterna i koranen är ordagrant dikterade av gud. En gud, vars syfte med skapelsen är att mana mänskligheten att etablera ett världsomspännande kalifat, där särlagstiftning utifrån kön, sexuell läggning och religion råder. Ett samhälle där det är en medborgerlig plikt att eftersträva kropps- och dödsstraff för bl a utomäktenskapliga förbindelser, förtäring av alkohol, för flickor och kvinnor att inte bära slöja, och annat som den liberala demokratin tillåter. Det är ett samhälle där mänskliga rättigheter getts en helt annan innebörd och blivit till en religiös plikt. Detta eftersom de enda rättigheter människan har i grunden, är att vara ett verktyg för gudens rättighet att verkställa sin plan för mänskligheten; det världsomspännande kalifatet. Detta faktum avfärdas av Ibn Rushds försvarare som rasistiska skrönor. Men det är exakt vad som står på IFiS:s egen hemsida under fliken ”Vad är islam/frågor och svar”. Se citat från IFiS:s hemsida nedan, eller läs texten direkt på hemsidan.

Det är alltså uppenbart lagvidrigt att Folkbildningsrådet inte följer sin egen förordning; ”Syftet med statens stöd till folkbildningen är att

  • stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,…”

 

Demokrativärnet JO anmälde Folkbildningsrådet i våras, i ett försök att bidra till att sätta punkt för den här rättsskandalen samt stärka och utveckla demokratin. Anmälan med ett ansenligt antal bilagor finns här: https://drive.google.com/drive/folders/10A8_L3jdI7Zm4JEq9RwBphSL9aaGykc1

 

Det är verkligen en rättsskandal av episka mått att ett årligt miljonregn av skattepengar fortsätter att stärka politisk islam och dess strävan efter teokratisk diktatur, år in och år ut, i decennier, i Sverige. I synnerhet med syftet att ”stärka och utveckla demokratin.”

 

Citat från IFiS:s hemsida

”Den siste av dessa profeter (som gud skickat till människorna) var Muhammad, genom vilken Allahs budskap fullbordades. Allah lovade att detta slutliga budskap skulle bevaras till hela mänskligheten.”

 

”Människan skapades med ett syfte – att dyrka Allah på jorden och leva i enlighet med Hans lag, vilket innebär att sträva efter att etablera rättvisa och att uppnå praktiska lösningar på mänskliga problem. Detta är islams kärna.”

 

”Den heliga skriften, Koranen, är Allahs talade ord som dikterades ordagrant för profeten Muhammad i delar genom ängeln Gabriel…”

 

”Det finns en fullständig och autentisk nedteckning som visar hur han (profeten Muhammad) exemplifierade Allahs lära och budord, och i detalj utvecklade principerna som fanns fastlagda i Koranen – allt för att förmedla en säker vägledning för tolkning och tillämpning i alla senare tider och samhällen.”

 

”Genom att den var den slutliga uppenbarelsen till mänskligheten, gjorde Allah Koranen till ett bestående mirakel som innehåller bevis som ska avslöjas gradvis i takt med att människor ökar sin kunskap om universum.”

 

”Dyrkan är central i islam. Allah fastslår i Koranen att Han skapade människan som Sin företrädare, eller förvaltare, på jorden. Mänsklighetens grundläggande förtroende, vårt ansvar, är att tro på och dyrka Allah. Den obligatoriska dyrkan i islam innefattar fem områden, som det beskrivs av Profeten Muhammad…”

 

”Den islamiska shari‘ah är ett gudomligt föreskrivet budskap och riktlinjer vars primära mål är mänsklighetens bästa.”

 

”Dessutom är det bästa till för alla – rika och fattiga, styrande och underordnade, män och kvinnor, muslimer och icke-muslimer.”

 

”Shariah ger föreskrifter som garanterar rättvisa, främjar den allmänna välfärden, bevarar ordning, säkrar mänskliga rättigheter och definierar ansvar.”

 

”Shari’ahs etablerade ”konstanter” är härledda ur Korantexten och Profeten Muhammads lära…”

 

”Den (sharia) ger riktlinjer för sociala och politiska frågor – valet av styrandesamråd inom regeringen, opposition mot orättvisor, försvar av sanning och rätt, individuella och kollektiva plikter, respekt, intellektuell upplysning…”

 

”Det är sant att systemet (sharia) innehåller ett fåtal stränga straff för vissa typer av brottslingar…” ”Således är systemet inte bara rättvist, utan också mest barmhärtigt mot samhället som helhet.”

 

”Islamiska principer är en samling oföränderliga konstanter, baserade på shari‘ah. De förändras inte med tid eller rum.”

 

”De oföränderliga principerna uttrycks av de slutgiltiga texterna i Koranen och de autentiska profetiska berättelserna.”

 

”De (oföränderliga principerna) baseras även på respekt för mänsklig värdighet och mänsklig natur, försvaret av mänskliga rättigheter för de förtryckta oavsett nationalitet, hudfärg, språk eller tro. Det muslimska samfundet är ansvarigt för att mana till allt som är gott, för att påbjuda det som är rätt och förbjuda det som är fel i hela världen.”

 

”Hänvisning av alla frågor till Koranen och profetens lära med skyldighet att avgöra enligt vad Gud har uppenbarat.”

 

”Att tillåta det som Allah har tillåtit och förbjuda det som Han har förbjudit. Att eliminera allt som är förbjudet från samhället, speciellt det som är stora synder som mord, äktenskapsbrott, otukt, användandet av berusningsmedel och droger, och pornografi.”

 

”Dessa grundläggande rättigheter (mänskliga rättigheter) är associerade med islamisk tro eftersom de är gudomligt föreskrivna. På så sätt är mänskliga rättigheter i islam religiösa plikter, vilket innebär att det är obligatoriskt för varje muslim att skydda dem och återställa dem om de kränks.”

 

”Muslimska kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna när de ber de fem dagliga bönerna, även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk, utifrån kärlek till Gud och lydnad inför Guds påbud.”

 

”Koranen fördömer inte någon religion direkt;”

 

”Koranen lär att även före skapelsen av den första människan var det Allahs plan att upprätta mänskligt liv och civilisation på jorden.”

 

Rätt tro och goda handlingar är förutsättningar för Allahs förlåtelse och för att vi ska kunna resa oss över våra vanliga tillkortakommanden.”

 

https://www.islamiskaforbundet.se/fragor-och-svar/

 

 

Citat från Folkbildningsrådets förordning:

Inledande bestämmelser

”1 §   Denna förordning innehåller bestämmelser om statsbidrag till folkbildningen.

Syftet med statens stöd till folkbildningen är att

  • stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,
  • bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen,
  • bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället, och
  • bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.”